we sang that song over and over again, then it became our reality
Josefin
Det var en gång en flicka som hette Josefin.
Josefin fin fin, Jose Jose Josefin.
Den enda skatt hon ägde det var en symaskin.
Symaskin skin skin, sy-ma-ma-ma-ma-maskin.
Hon hade ock en fästman som hette Jonatan.
Jonatan tan tan, Jona Jona Jonatan.
Och han var inte fager men hon var lika dan.
Likadan dan dan, lika lika likadan.
Han ägnade en skuta som uppå böljan for.
Böljan for for for, böljan böljan böljan for.
Den hade han fått ärva utav sin gamla mor.
Gamla mormorsmor, gamla mormorsmormorsmor.
Han skrivade ett brev till sin kära Josefin.
Josefin fin fin, Jose Jose Josefin.
Och bjödna uppå skutan med hennes symaskin.
Symaskin skin skin, sy-ma-ma-ma-ma-maskin.
Och när de hade seglar uppå den blåa sjö.
Blåa sjö sjö sjö, blåa blåa blåa sjö.
De stötte mot en klippa invid den gröna ö.
Gröna ö ö ö, gröna gröna gröna ö.
Och Jonatan han sade: ”Jag tror jag sitter fast.
Sitter fast fast fast, sitter sitter sitter fast.
Jag tror vi måste slänga en del av vår ballast.
Vår ballast last last, vår ba vår ba vår ballast”.
Så slängde han ballasten och det var symaskin.
Symaskin skin skin, sy-ma-ma-ma-ma-maskin.
Och efter den så slängde han sin kära Josefin.
Josefin fin fin, Jose Jose Josefin.
Nu går han där och sörjer sin kära Josefin.
Josefin fin fin, Jose Jose Josefin
Som sitter där på havets djup och trampar symaskin.
Symaskin skin skin, sy-ma-ma-ma-ma-maskin.